Kryzz

Under hela min barndom har min familj haft hund och då framför allt irländsk setter. Efter att vi var tvungna att ta bort den senaste settern pga. hög ålder insåg jag att jag inte skulle orka bli påmind om honom genom att skaffa ännu en setter. Men ett liv utav hund blev ganska snart ohållbart. Dessutom ville jag ju ut och träna bruksgrenar. Kanske var det dags att börja titta på bruksraserna. Ganska snart kom min undertryckta kärlek till schäfern upp till ytan och började bubbla… som klok hundägare visste jag mycket väl att man ska titta på flera hundar, kontakta många uppfödare och se sig om efter många olika raser – men ack! Första hunden jag åkte ut och tittade på följde med hem i bagageluckan samma dag. En liten schäfer tik på knappt ett år – Kryzz.

Knappt hann hon hoppa ut bagageluckan innan problemen började. Hon kom lös och rymde. Efter ett dygn i skogen, panikartade hundjakter mellan vägräcket på E20, hopplösa nödrop i radion och varenda granne inblandad i letandet lyckades en av den tidigare ägarens andra hundar spåra upp henne ute i skogen. Då hade hon gett upp och låg helt apatisk vid ett träd. Först då klämmer den tidigare ägaren ur sig att Kryzz varit i ett flertal hem innan oss och dessutom antagligen blivit slagen. Jippie, en problemhund…

Efter flera noggranna veterinär kontroller får hon diagnosen att hennes bukspottskörtel inte fungerar men med rätt foder och medicinering kommer hon att kunna fungera normalt ändå.

Glad över att saker och ting börjar ordna upp sig tar jag med henne till brukshundsklubben för att kunna börja jobba upp hennes självförtroende Detta leder dock till nya funderingar kring hennes hälsa, hon har sitter konstigt och rör sig lite stelt. Nya besök till veterinären och en röntgenplåt senare inser vi att hon har artros i båda knäna. Det är nu jag börjar inse att den här hunden kommer kosta mig skjortan! Jag lägger redan ut nära 1000 kr i månaden på mat och medicin för magen…

Veterinären lovar att om jag ger henne rätt mat, lämpliga motionsformer och om artrosen inte hamnar i tillväxtfas så bör Kryzz bli omkring 5 år – hon var då ca 18 månader. Okej tänker jag, några bruksgrenar blir det inte men istället har jag börjat jobba med hennes psyke och tycker att det är väldigt intressant. De kommande åren håller sig benen och magen okej och Kryzz och jag utvecklar ett enormt starkt band till varandra! Hon är med mig överallt och jag går massor av kurser och på flera föredrag om hur hundar fungerar –sakta men säkert börjar hon lita på mig och komma ut ur sitt skal. Jag inser att jag aldrig kommer att få en sådan här samhörighet med någon annan hund.

Fem-årsdagen passeras och Kryzz fungerar hyfsat. Jag går en hundmassage kurs men Kryzz avskyr det, jag förstår inte då att det är för att hon har så ont…

Någon enstaka kur med rimadyl behövs och naturligtvis äter hon glykosamin. Höstarna och vintrarna är stela men hon håller humöret upp. Tills i somras (2006) då hon plötsligt blir sämre mitt i sommaren! Jag märker dessutom tydligt av att gnistan i ögonen börjar blekna. Kryzz är nu snart 7 så jag inser att hon lever på övertid… åker till veterinären och mycket riktigt så är artrosen i tillväxtfas – hon har ont! Hur gör jag nu?

Av en ren slump ser jag Alfahundcenters annons och tänker att det är värt en chans. Jag kommer i kontakt med Kristina och bokar en tid med henne. Redan första gången när Kryzz blir behandlad så somnar hon av välbehag (laserbehandling)!

Jag är så imponerad och fortsätter att gå hos Kristina. Efter ett par veckor har Kryzz slutat ligga på gräsmattan och lata sig och är istället fullt upptagen med att se till att inte vi andra sitter stilla. Sedan dess har hon bara blivit bättre och bättre. Det är knappt att man kan känna igen henne. Alla som känner henne har sett vilken otrolig effekt simningen har haft på hennes humör och kroppshållning. Hon kostar mig fortfarande väldigt mycket pengar varje månad och jag som har vant mig vid att ha en "gammal" hund har svårt att hänga med i svängarna vad det gäller långpromenader och motionering, helt plötslig räcker det ju inte med 10 minuters kissrunda. Hon är t.o.m. med mig när jag springer 5:an i elljusspåret. Hon lever livet igen!

Tack Kristina och Alfa hundcenter för att ni har gett mig tillbaka min hund!

Malin och Kryzz